Jag och Calle är som vanligt de största nobarna som någonsin satt sina fötter på denna jord! Vi skulle MÅLA om i vårt badrum i helgen. Badrummet är halvkaklat, vitt med en svart klisterdekor rand på mitten. Först insåg vi att färgen vi målade med borde kallats för "gummifärg", för så fort vi började lossa på vår noga upsatta maskeringstejp så följde några centimeter gummifärg med tejpen. Snyggt, vi får silicona i hörn och skarvar. Det gör vi gärna, inget extraarbete är nog tufft för att inte vi ska klara det! MEN! när vi insåg att klisterdekoren började lossna så drog vi utan att tänka oss för bort varenda klisterlapp. Upps, nu var vårt badrum plötsligt vitt med en ljusblå rand på mitten. Oacceptabelt, det kan vi inte leva med. En lördagkväll då ingenting är öppet! Ja! Vi TAR BORT KAKLET!! låter inte det som en strålande idé? då slipper vi ju se den störande blåa randen!  Snabbt övervägt, jättesmidigt de första kakelplattorna lossnade så gott som av sig själva. Det blev en jämn och smidig yta och både vägg och fuktspärr fick sitta kvar. Så nu är det bara att köpa nytt kakel, bruk, platta, fog och torka :) Så blir vårtbadrum som nytt. Vilket lyft!

Fast vad vore Calle och Ericas liv utan fullt med trubbel och extra störda utmaningar? Inte sig likt iaf...Kakelplattorna tog längre och längre tid på sig att lossna och allt efter som vi kom närmare duschen lossnade större och större bitar från väggen. Men det var ju inte så att vi kom rakt ut i isoleringen! Nej inte då! så om vårt försäkringsbolag läser detta så är allt i sin ordning och allt är väl utfört precis osm det ska vara...

Vi hittade på lösningar, åkte frammåt tillbaka till coopbygg typ fyra gånger! Sen satt äntligen en ny VIT rand på plats efter drygt två dygn. Uppmärksamma VIT. Men när de var på plats, i förhållande till de andra vita kakelplattorna så blev de BLÅA! Så nu  har vi åter igen ett vitt badrum med en ljusblå rand på mitten. Bara det att nu är det olika fogar och VÄLDIGT STORA fogar på sina ställen, lite snea och vinna. Allt ser ut som innan vi rört det fast bara NÅGOT sämre. Tack världen!

Men nu börjar jag nästan gråta av stolthet när jag tänker på Calles insatts i det hela. Som vanligt är han en ängel! Ingen
av livets prövningar är för tuffa för honom. Han lyfter tunga badkar, står på rangliga pallar, sliter så han blöder, har inte tid att varken äta eller bajsa. Han ger sig aldrig förrän han får ett resultat han kan vara nöjd med. På gott och ont...några svordommar, litersinnande svett, några tappra försök att intala oss att det blir bra. Vi har skrattat så åt oss själva, mått så oerhört dåligt. Men det som normalt får andra par att ge upp gör bara oss starkare. Just för att vi är så lika, så förbannat jävla störda och naiva. Aldrig mer kakla badrum. Punkt slut!

När vi åkte till stugan märkte vi att det är en alldeles för lång resa för vår lilla Helmutt i baksätet. Det var ett faktum, vi var tvungna att övernatta någonstans för att orka ta oss hem hela vägen. Med redan ett gäng utslängda tusenlappar bestämde vi oss för att ta det billigaste hotellet vi kunde hitta. Hur illa kunde det bli liksom? silverfiskar och dålig hotellfrukost? Hur som helst väl framme på hotellet ( väljer att inte nämna det vid namn) kom vi inte in! Det var en byggnad från 1800 -talet som invigdes av Oscar II. Det bara skrek spökerier om huset, ett gammalt K-märkt stationshus. Det var helt bäcksvart, inte en lampa på alla fyra våningar lyste....aja, vi ska ju som sagt bara sova, och åka vidare tidigt i morgon bitti, vi överlever -tänkte vi. Lyfte på porttelefonen, fick en kod, kom in och fick en ny kod till ett kassaskåp, där låg vår rumsnyckel. Rum 105, Inte en kotte syndes till. Skumt att komma till en tom reception, tom restaurang och ett tomt hotell. På disken låg en lista med två namn "Fru Erica Georgii" och någon hundkennel AB. Skojjar de? är det så att vi och en till ska vistas helt ensamma på hotellet? Åh, börjar få rysningar och tänker på gamla skräckfilmer från 90 - talet. Allt kändes skumt. Väl inne i korridoren tändes ett långsamt lysrör för varje meter vi gick. Väl inne på rum 105, slappnade vi av en stund, puh, detta kommer gå bra, så farligt är det inte. 750 kr, vad mer kan vi begära liksom. Vi slängde in våra väskor för att springa över och handla lite matvaror på Konsum. När vi kom tillbaka stod det två äldre personer ute och rökte med varsin pizzakartong i handen. Vi hälsade och pratade lite lätt om stället vi alla fem råkat hamna på. När vi kom tillbaka in i receptionen uppmärksammade vi att det stod en bricka med matrester på ett av borden. Konstigt - de andra gästerna hade käkat pizza på rummet så denna tillhörde någon annan. 

Hur som helst, vi dukade upp på soffbordet med lite kvällsmat och slog oss ner för att få lugn och ro. Vi kunde inte slappna av för fem öre, det kröp i kroppen vi anade båda två oro. Det hela smittade givetvis av sig på Helmer och han gick runt och pekade på saker i tomma intet. Calle reste sig och kikade i sängarna. Stora hål i toppklädseln, alldeles för stora för att komma från en mal..Hyllan över sängen satt knappt fast utan glipade med en centimeter från väggen, så fort man rörde den lossnade gipsbitar från väggen. Urs, vi får sova med huvudet i fotändan konstaterade han, för att slippa få den här i nyllet i natt. Har du redan ställt klockan Calle? Jag blängde på klockradion och såg att den röda pricken längst ner i vänstra hörnet lös. Det hade han inte, när han tryckte på knappen stod den på 00.00. Aja, det behöver ju inte vara något konstigt med det? kan ju kankse varit strömavbrott? men ändå, Helvete vad otäckt! Calle fortsatte inspektera och såg mycket dam, kan inte varit städat här ordentligt på flera månader. Plötsligt stannade Calle upp, han blev tyst...stod och stirra på något. Det tog ett tag innan jag förstod vad han tittade på. Längst upp på dörrposten, HANDAVTRYCK! i röd brun torkad färg. Så sjukt svårt att tänka mig att någon fått för sig att kleta ketchup där uppe? VI tände ficklampan på mobilen - mycket riktigt, det var tydliga men ändå dova handavtryck, helt förståligt om någon missat att torka där uppe. Vi följde dörrrkarmen ner till golvet. Heltäckningsmatta.. Vinklade man lampan rakt ovan i från syndes inte så mycket men vinklade man den något liggande längsmed mattan såg vi tydliga mörka stora fläckar. Vi drog slutsattsen direkt. - DET ÄR FAAN I MIG BLOD! Vad är det här för ställe? Störda som vi är ( så här i efter hand helt galet att vi tog med Helmer på det här) tog vi Helmer i famnen och gick upp en våning för att kika läget. Som tidigare tändes det lysrör allt efter som vi gick. Inte en kotte, mörkt och kusligt, i korridoren stod en gamal barn säng som såg ut att vara flera hundra år. Tanken på sängen fick mig att tänka på ännu mer skräckisar , "Handen som gungar vaggan" etc..Nej, vi sprang ner igen! In på rummet och dörren smällde vi igen efter oss. Nu började vi självklart på allvar fundera på om vi skulle dra. Vi hade ju inte betalat något...Är vi sånna mesar? Inbillar vi oss eller är det någon som som spelar oss ett spratt. Är allt detta riggat? Är de andra gästerna verkligen gäster eller är de med på detta spelet?   Vi satte oss igen i soffan, vid det här laget slog hjärtat riktigt fort. Utanför fönstret stod tomma godsvagnar och spåren gick precis utanför, total mörker. Då började det blötsligt knacka precis bredvid mig, och kraffsade på fönsterbrädan, det slog i rören och lät som om något drog något hårt mot husfasaden. Vi släckte ner i hela rummet för att kunna se ut. Fanns inget - det tystnade. Vi stod länge i mörkret - Fortfarande tyst. Nej nu får vi skärpa oss, det finns inget ovanligt här...Vi tände igen. Då kom ljuden tillbaka.. Jag och Calle tittade på varandra. Vi behövde inte säga något. Snabbt som helvete raffsade vi i hop våra saker slängde allt i vagnen och sprang. VIisprang ut i den mörka korridoren och ut på gatan.  Frisk luft, Helmer i stolen, vagnen i bagaget och in med alla väskor bara - MOSA!!! Däcktjut och i väg! När vi samlat oss lite insåg vi att vi hade rumsnyckeln med oss. Vi var tvungna att åka tillbaka. Lämnade nyckeln och berättade i porttelefonen att vi var tvungna att dra , av personliga själ, någon har plötsligt blivit akutskjuk. 

Vi tog in på ett nytt hotell några mil där i från, faan så mycket dyrare men det skiter vi i. Där fanns det folk och personal! 
Kommer inte kunna sluta tänka på handavtrycken och fläckarna det första taget, vad i hele friden hade hänt där egentligen?  Vi brukar inte vara rädda men Jösses vad rädda vi var. Aldrig mer billiga hotell för vår del! Burrr!

Vi är små jävla varelser, varelser i en stor ful boll med liv. En boll som simmar omkring som ett grodyngel som har fastnat med svansen, fastnat med svansen i ett svart hål som gör att den hela tiden simmar runt pch inte flyger i väg. Runt om oss finns det inget, universum är oändligt...Gud vad lilla jag tar liten plats! Men för någon, för en person tar jag mycket plats. För en person är jag så mycket viktigare än en droppe i ett hav, en sten på en strand en fis i en rymd.
För varandra betyder vi mycket.  I mitt lilla hjärta är du mitt stora universum! För mig är du en asstor fis i en pytteliten rymd. Du är en sjukt stor dropppe i havet Helmer <3   

Känner mig ledsen. Jag får ta att acceptera att det här med fjällvärlden inte är något för mig.
Jag har försökt att intala mig att detta är något jag behöver och som min kropp mår bra av.
Men i min värld signalerar detta död, övergivenhet, ensamhet och elände. Små jävla byar som ligger massor med  mil från varandra.
Berg och fjäll som ser precis likadana ut. Har man sett ett har man sett alla. Calle känner sig fri och lycklig i denna
miljö, men jag känner mig otroligt liten och obetydelsefull i denna djungel av bergstoppar. Kan inte förstå hur folk kan bo så här! Ingen livskvalité!

Jag behöver större städer, nära till allt, blandade kulturer, färg och mångfald. Fy faan säger jag för dessa Samepuckon som bor i sin lilla hydda med tiotalmil till närmsta by. Just nu sitter jag i min egna värld och drömmer mig till IKEA. Renovering av badrummet står på schemat så hjärnan är full av nyskapelse. Tur är väl det, annars hade jag brytit i hop totalt här uppe!

Sitter nu i ett regningt Härjedalen. En resa som jag förväntat mig skulle ge mig ny energi. Normalt älskar jag mörker, kyla, rusk och höst. Men i detta nu är det grått, disigt, dimmigt och färglöst...

Helmer och Neo, har helt klart visat sig från sina bästa respektive värsta sidor. Helmer har varit den stora malliga, elaka dagiskillen! Som hoppat runt som duracellkaninen, skrikit som hundra elefanter och ätit som en myra. Vad ska jag säga..detta har varit en av de största utmaningarna i vår karriär som småbarnsföräldrar. Flera gånger har jag och Calle blivit paralyserade, suttit med gråten i halsen och inte vetat vart vi ska ta vägen.
Pizzerian, mardröm nr1 - aldrig mer! självklart är Helmer för stor för barnstolen (tycker han själv) så han fick sitta på en vanlig stol, i allafall i en sekund. Annars så var han högt och lågt bland de andra 20-talet gäster, bakom disken hos pizzabagaren och i städskrubben. Genomsvettig i hans termobyxor förvandlades han till en hal ål som inte gick att fånga. När han var i färd med att gallskrika under bordet kom äntligen hans mat in. Maten hamnade överallt förutom där den hör hemma. Pust! Det är inte det att han varit arg, mer superglad, sprallig och överaktiv.
 
Fast att detta på många sätt börjat som en mardöm har Helmer visat stora framsteg. Han har lärt sig att snyta näsan själv, han har även visat sympati när han hela tiden delar med sig av sin mat, hjälper Neo att ta på honom strumpan och lägga sina 876 medhavda böcker i en hög på stolen. Han imponerade många gånger på hans tremånader yngre kusin. Men när vårt troll inte vill sova, inte äta....kan man inte mer än att titta på varandra och undra... damp? Fast att vi vet att utbrottten allt som oftast är "narurliga faser" i ett barns utveckling,  kan man inte annat än att tänka, vart hittar man som förälder kraft att orka med detta?