Helmer och Neo, har helt klart visat sig från sina bästa respektive värsta sidor. Helmer har varit den stora malliga, elaka dagiskillen! Som hoppat runt som duracellkaninen, skrikit som hundra elefanter och ätit som en myra. Vad ska jag säga..detta har varit en av de största utmaningarna i vår karriär som småbarnsföräldrar. Flera gånger har jag och Calle blivit paralyserade, suttit med gråten i halsen och inte vetat vart vi ska ta vägen.
Pizzerian, mardröm nr1 - aldrig mer! självklart är Helmer för stor för barnstolen (tycker han själv) så han fick sitta på en vanlig stol, i allafall i en sekund. Annars så var han högt och lågt bland de andra 20-talet gäster, bakom disken hos pizzabagaren och i städskrubben. Genomsvettig i hans termobyxor förvandlades han till en hal ål som inte gick att fånga. När han var i färd med att gallskrika under bordet kom äntligen hans mat in. Maten hamnade överallt förutom där den hör hemma. Pust! Det är inte det att han varit arg, mer superglad, sprallig och överaktiv.
 
Fast att detta på många sätt börjat som en mardöm har Helmer visat stora framsteg. Han har lärt sig att snyta näsan själv, han har även visat sympati när han hela tiden delar med sig av sin mat, hjälper Neo att ta på honom strumpan och lägga sina 876 medhavda böcker i en hög på stolen. Han imponerade många gånger på hans tremånader yngre kusin. Men när vårt troll inte vill sova, inte äta....kan man inte mer än att titta på varandra och undra... damp? Fast att vi vet att utbrottten allt som oftast är "narurliga faser" i ett barns utveckling,  kan man inte annat än att tänka, vart hittar man som förälder kraft att orka med detta?