När vi åkte till stugan märkte vi att det är en alldeles för lång resa för vår lilla Helmutt i baksätet. Det var ett faktum, vi var tvungna att övernatta någonstans för att orka ta oss hem hela vägen. Med redan ett gäng utslängda tusenlappar bestämde vi oss för att ta det billigaste hotellet vi kunde hitta. Hur illa kunde det bli liksom? silverfiskar och dålig hotellfrukost? Hur som helst väl framme på hotellet ( väljer att inte nämna det vid namn) kom vi inte in! Det var en byggnad från 1800 -talet som invigdes av Oscar II. Det bara skrek spökerier om huset, ett gammalt K-märkt stationshus. Det var helt bäcksvart, inte en lampa på alla fyra våningar lyste....aja, vi ska ju som sagt bara sova, och åka vidare tidigt i morgon bitti, vi överlever -tänkte vi. Lyfte på porttelefonen, fick en kod, kom in och fick en ny kod till ett kassaskåp, där låg vår rumsnyckel. Rum 105, Inte en kotte syndes till. Skumt att komma till en tom reception, tom restaurang och ett tomt hotell. På disken låg en lista med två namn "Fru Erica Georgii" och någon hundkennel AB. Skojjar de? är det så att vi och en till ska vistas helt ensamma på hotellet? Åh, börjar få rysningar och tänker på gamla skräckfilmer från 90 - talet. Allt kändes skumt. Väl inne i korridoren tändes ett långsamt lysrör för varje meter vi gick. Väl inne på rum 105, slappnade vi av en stund, puh, detta kommer gå bra, så farligt är det inte. 750 kr, vad mer kan vi begära liksom. Vi slängde in våra väskor för att springa över och handla lite matvaror på Konsum. När vi kom tillbaka stod det två äldre personer ute och rökte med varsin pizzakartong i handen. Vi hälsade och pratade lite lätt om stället vi alla fem råkat hamna på. När vi kom tillbaka in i receptionen uppmärksammade vi att det stod en bricka med matrester på ett av borden. Konstigt - de andra gästerna hade käkat pizza på rummet så denna tillhörde någon annan. 

Hur som helst, vi dukade upp på soffbordet med lite kvällsmat och slog oss ner för att få lugn och ro. Vi kunde inte slappna av för fem öre, det kröp i kroppen vi anade båda två oro. Det hela smittade givetvis av sig på Helmer och han gick runt och pekade på saker i tomma intet. Calle reste sig och kikade i sängarna. Stora hål i toppklädseln, alldeles för stora för att komma från en mal..Hyllan över sängen satt knappt fast utan glipade med en centimeter från väggen, så fort man rörde den lossnade gipsbitar från väggen. Urs, vi får sova med huvudet i fotändan konstaterade han, för att slippa få den här i nyllet i natt. Har du redan ställt klockan Calle? Jag blängde på klockradion och såg att den röda pricken längst ner i vänstra hörnet lös. Det hade han inte, när han tryckte på knappen stod den på 00.00. Aja, det behöver ju inte vara något konstigt med det? kan ju kankse varit strömavbrott? men ändå, Helvete vad otäckt! Calle fortsatte inspektera och såg mycket dam, kan inte varit städat här ordentligt på flera månader. Plötsligt stannade Calle upp, han blev tyst...stod och stirra på något. Det tog ett tag innan jag förstod vad han tittade på. Längst upp på dörrposten, HANDAVTRYCK! i röd brun torkad färg. Så sjukt svårt att tänka mig att någon fått för sig att kleta ketchup där uppe? VI tände ficklampan på mobilen - mycket riktigt, det var tydliga men ändå dova handavtryck, helt förståligt om någon missat att torka där uppe. Vi följde dörrrkarmen ner till golvet. Heltäckningsmatta.. Vinklade man lampan rakt ovan i från syndes inte så mycket men vinklade man den något liggande längsmed mattan såg vi tydliga mörka stora fläckar. Vi drog slutsattsen direkt. - DET ÄR FAAN I MIG BLOD! Vad är det här för ställe? Störda som vi är ( så här i efter hand helt galet att vi tog med Helmer på det här) tog vi Helmer i famnen och gick upp en våning för att kika läget. Som tidigare tändes det lysrör allt efter som vi gick. Inte en kotte, mörkt och kusligt, i korridoren stod en gamal barn säng som såg ut att vara flera hundra år. Tanken på sängen fick mig att tänka på ännu mer skräckisar , "Handen som gungar vaggan" etc..Nej, vi sprang ner igen! In på rummet och dörren smällde vi igen efter oss. Nu började vi självklart på allvar fundera på om vi skulle dra. Vi hade ju inte betalat något...Är vi sånna mesar? Inbillar vi oss eller är det någon som som spelar oss ett spratt. Är allt detta riggat? Är de andra gästerna verkligen gäster eller är de med på detta spelet?   Vi satte oss igen i soffan, vid det här laget slog hjärtat riktigt fort. Utanför fönstret stod tomma godsvagnar och spåren gick precis utanför, total mörker. Då började det blötsligt knacka precis bredvid mig, och kraffsade på fönsterbrädan, det slog i rören och lät som om något drog något hårt mot husfasaden. Vi släckte ner i hela rummet för att kunna se ut. Fanns inget - det tystnade. Vi stod länge i mörkret - Fortfarande tyst. Nej nu får vi skärpa oss, det finns inget ovanligt här...Vi tände igen. Då kom ljuden tillbaka.. Jag och Calle tittade på varandra. Vi behövde inte säga något. Snabbt som helvete raffsade vi i hop våra saker slängde allt i vagnen och sprang. VIisprang ut i den mörka korridoren och ut på gatan.  Frisk luft, Helmer i stolen, vagnen i bagaget och in med alla väskor bara - MOSA!!! Däcktjut och i väg! När vi samlat oss lite insåg vi att vi hade rumsnyckeln med oss. Vi var tvungna att åka tillbaka. Lämnade nyckeln och berättade i porttelefonen att vi var tvungna att dra , av personliga själ, någon har plötsligt blivit akutskjuk. 

Vi tog in på ett nytt hotell några mil där i från, faan så mycket dyrare men det skiter vi i. Där fanns det folk och personal! 
Kommer inte kunna sluta tänka på handavtrycken och fläckarna det första taget, vad i hele friden hade hänt där egentligen?  Vi brukar inte vara rädda men Jösses vad rädda vi var. Aldrig mer billiga hotell för vår del! Burrr!