Mitt kära kusinbarn omkom tragiskt i en olycka i måndags, då han blev överkörd av sin mamma.
Min släkt är stor och Tibro litet, varför var det tvunget att hända just er? Med så mycket kärlek vi kan försöker övriga släkten backa upp utan att vara offensiva. I detta läge gäller det att vara passiv och låta chocken ta den tid den behöver. Man önskar man kunde säga något som gjorde det lättare, göra något för att göra er glada. Men vad än vi säger vad än vi gör så kommer han aldrig tillbaka. Ingenting kan vara värre än att orsaka döden på sitt barn. INGENTING! En stol kommer förbli tom, en säng står överbliven, en tandborste kommer aldrig mer användas... ett tomrum ekar, dofter, saker och minnen ligger kvar...Ni var tre syskon nu är ni bara två..

Alla sörjer vi "Nicky", tänker på familjen, tänker på sorgen. Vår släkt har genomgått mycket. Nu räcker det snälla gud! Låt oss vara nu....