Nog för att jag varit stressad mycket och haft mycket omkring mig men att dettta skulle hända misstänkte vi inte. Många tror nog att jag är lite hypokondrisk utav mig, Jag klagar ofta över att något är på tok. Men just denna dag mådde jag förhållandevis bra. Det var Elwins studentdag och alla var glada och nöjda trots det dåliga vädret. Vi hade överlevt dagen, gästerna hade åkt hem och vi satte oss i soffan för att granska dagens tagna bilder. Jag satt och lyssnade på Hanna och Calle när de berättade om foton de tagit. Plötsligt kännde jag att något var skumt, jag hörde inget och synen flackade. Jag blev plötsligt jätteyr och var tvungen att lägga mig. Då kom frossan, jag skakade som ett asplöv i hela kroppen, det var jätteotäckt att inte ha kontroll över min kropp. Sen började hjärtat rusa på mig, jag som länge har haft problem med hjärtat, det slog fruktansvärt fort och jag kände hur jag började förlora medvetandet.   Jag skrek till mamma att " jag klarar faan inte det här, hjärtat kommer stanna!" Det tog tio minuter innan ambulansen kom, då hade attacken lugnat sig lite så jag kunde beratta vad som hänt. De tog det lugt på vägen ända tills nästa attack kom, då låg pulsen på över 150slag/min och de gasade på till ett prio1 larm. Väl inne på akuten stod det ett helt läkarteamsom tog emot mig, ett nytt EKG gjordes och jag fick lugnande i dropp. Ganska så fort  kunde man utesluta hjärtinfarkt, propp och hjärnblödning. Jag började må riktigt illa där inne, antagligen pga all medicin. Efter ett tag kom en doktor in och sa att det inte var något annat än en kraftig "Stressattack" vad faan är det? Jag fick några andnings övningar som jag skulle öva på. Sen skulle jag ta kontakt med sjukvården här i stan. Symptomen är yrsel, rusande hjärta, kraftig nersatt syn, huvudvärk, sömnproblem. Inget syns på blodproven, kanske är det så att man behöver ta cellprover för att upptäcka skruven som är lös? En nervös vecka väntar och jag tänker faan inte ge mig förrän nån läkare tar detta på allvar. blodtryck på 176/112 och en puls på över 150. KOmmer det en till sån där attack vet jag inte vad jag ska ta mig till, det var mycket obehagligare än att föda barn och smärtan går inte att beskriva. Ambulanspersonalen tog det på största allvar med tanke på att de var med när attacken kom, väl inne på sjukhuset efter fyra spprutor stesolid så är det väl klart att det lugnat ner sig. !!! Helvete! jävla sjukvård!!