Det gick hur smidigt som helst att bila till Vällingby där Calles bror bor. Det var bara att svänga av E18 och så var man framme. Paniken kom när vi  på söndagen skulle in mitt i stan för att bowla. " Jag tar er GPS så följer ni efter mig" - sa Nils. Jag tänkte aja detta går bra. " Det är inga bilar ute en söndagkväll...." VAH?? inga bilar!!!??? hur cpskadad får man vara???  Jag utsätter mig inte för detta igen. Jag menar hur vana är Mariestadsbor att ha flera filer i en rondell? Calle stod på både gasen och bromsen om vart annat för att hålla koll på Nils i bilen framför. När vi närmade oss rondellerna fick man ta fart och gasa rakt in i bland bilarna för att överhuvudtaget komma in. Tre rondeller hade gått bra, när vi kom till sista skulle vi åka rakt fram men råkade hamna i filen längst in mot mitten. ( Fanns inte en chans att byta förfält) Vi blev liggande med bilar utanför oss och när vi skulle ta oss ut kom en bil på högersidan och det blev tvärnit. Och bromsar två bilar i en rondell så får ALLA tvärbromsa. Vi hörde flera däckskrik och vi fick peka mot de andra bilisterna vart vi skulle. ha ha Bönder i storstad. Tillslut kom vi ur, vid detta laget rätt uppstressade. Vart är Nils??? Vart ska vi?? Plötsligt ser vi Nils stå dubbelparkerad utanför andra bilar vid ett rödljus. Han blinkade höger för att vi skulle fatta att vi skulle fickparkera där...precis vid ett röljus med andra bilar i massa filer bakom oss? skulle inte tro det. och i ärlighetensnamn så fattade vi inte vad han menade utan drogs motvilligt med i trafiken. Happ, nu hade vi tappat bort honom, vi svängde av någonstans vid nästa rödljus och följde trafiken en jävla bit innan bilisterna blev glesare. Vi måste ha kört många kilometer bort i från Nils...Parkeringarna kostade ca 75kr/ timmen. Tillslut blev vi stående på en lastzoon och jag fick se en bil på väg ut från en parkering  lite längre bort. Jag hoppar ur bilen och springer allt vad jag har till parkeringen och ställer mig där för att mota bort andra bilar tills Calle kom fram. Ha ha vilken jävla bilfärd... Ut med barnvagnen och en grinig Helmer. Sen gick vi, och gick vi och gick och gick..a ni fattar. Tillslut så hittade vi bowlinghallen. Vi kunde inte direkt fokusera på att bowla utan tänkte hela tiden på hur vi skulle hitta bilen igen och på hemresan.  Jag skojjar inte när jag säger att vi var nära på att ge upp alltså. Vi hittade inte bilen!!!!...men tillsist stod den bara där framför oss som en gåva från gud. Tack! Sen från ingenstans kom en uppfart till motorvägen och vi var fria. Det var nästan kusligt, som om någon där uppe hade sett vår frustration och bara placerat E20 framför näsan på oss....